Hon korkar upp en flaska rosé och hoppar upp på köksbänken, fyller glaset och tittar ut i luften. Studerar alla repor i köksskåpet, försöker se ett mönster. Sippar försiktigt på vinet och släpper ut håret. Fluffar till det och drar sedan handen genom det, snett åt höger, som hon alltid gör. Gesten skänker henne ett slags lugn, som om hon har kontroll över livet när hon i själva verket knappt har kontroll över håret.
Suckar.
Den digitala köksklockan visar 21:05. Djupt inne bränner det. Hon undrar i sin ensamheten om det är glöden av vad som en gång var, eller en låga som tänds i detta nu. Hon sätter två fingrar mot halsen för att, av oklar anledning, mäta pulsen. Konstaterar att det är lugnt. Studerar sina tånaglar under nylonstrmporna. De är corallröda och påminner om någon slags efterrätt. Hon skrattar åt sig själv och sina märkliga tankar.
Det finns alltid två val i livet, i alla situationer. Antningen gör du något eller så gör du inget. Det är hon mycket klar över. Det har hon gång på gång bevisat för sig själv. Antingen så stannar du kvar eller så lämnar du. Hon samlar mod. Hon vill lämna. Lämna känslomässigt.
Reser sig och styr stegen mot tangentbordet. Det kan bli något av det här. Hon får ner en mening, två, tre. Suddar ut ett par ord och lägger till. Pillar på vinglaset och tvekar. Läser högt vad hon skrivit "Jag har en vilja att lämna dig och en vilja att vara kvar. Jag vill att du ska vilja mig." Förvirring. Vem skriver hon till?
Mobilen ger ifrån sig klicket som betyder att hon fått ett sms. Hon sneglar på displayen och läser "Du är så vacker att jag dör lite". Hon tittar på orden. Vad betyder dom, egentligen? Vad betyder dom när världen rasar samman?
Hon vänder bort blicken, fokuserar på datorskärmen. Synen blir suddig av vatten som fyller ögongloberna. Helvete, hon som var igång nu. Återstår inget annat än att lämna lägenheten. Hon snörar på sig vita converse och beger sig mot den enda trösten hon känner till i den här stan. Mäter pulsen en sista gång innan hon går över tröskeln. Den skenar.
Suckar.
Den digitala köksklockan visar 21:05. Djupt inne bränner det. Hon undrar i sin ensamheten om det är glöden av vad som en gång var, eller en låga som tänds i detta nu. Hon sätter två fingrar mot halsen för att, av oklar anledning, mäta pulsen. Konstaterar att det är lugnt. Studerar sina tånaglar under nylonstrmporna. De är corallröda och påminner om någon slags efterrätt. Hon skrattar åt sig själv och sina märkliga tankar.
Det finns alltid två val i livet, i alla situationer. Antningen gör du något eller så gör du inget. Det är hon mycket klar över. Det har hon gång på gång bevisat för sig själv. Antingen så stannar du kvar eller så lämnar du. Hon samlar mod. Hon vill lämna. Lämna känslomässigt.
Reser sig och styr stegen mot tangentbordet. Det kan bli något av det här. Hon får ner en mening, två, tre. Suddar ut ett par ord och lägger till. Pillar på vinglaset och tvekar. Läser högt vad hon skrivit "Jag har en vilja att lämna dig och en vilja att vara kvar. Jag vill att du ska vilja mig." Förvirring. Vem skriver hon till?
Mobilen ger ifrån sig klicket som betyder att hon fått ett sms. Hon sneglar på displayen och läser "Du är så vacker att jag dör lite". Hon tittar på orden. Vad betyder dom, egentligen? Vad betyder dom när världen rasar samman?
Hon vänder bort blicken, fokuserar på datorskärmen. Synen blir suddig av vatten som fyller ögongloberna. Helvete, hon som var igång nu. Återstår inget annat än att lämna lägenheten. Hon snörar på sig vita converse och beger sig mot den enda trösten hon känner till i den här stan. Mäter pulsen en sista gång innan hon går över tröskeln. Den skenar.
Δεν υπάρχουν σχόλια:
Δημοσίευση σχολίου